2013 var ett speciellt år. Jag letade upp en erfaren filmskapare i Skåne – Marcus Nobreus – och fick en fantastisk läromästare som möjliggjorde att mitt youtubeäventyr kunde börja. Då bar jag på en inre frustration som pockade på att få komma ut och bli formad i både bilder och ord.
Det kändes som ett måste att få ner mina tankar kring hur jag uppfattar min del av världen. Under åren som har gått, har det fått mig mer och mer lugn. Det är som om jag och mitt förhållande till samhället, börjar fungera hyfsat bra tillsammans. Känslan av att vara tillfreds med livet blir starkare och starkare.
Astäuar – grannar
Det här med politik.. Ett både livsavgörande och samtidigt knepigt system. Och i vår del av världen, har det fått en paradoxal plats i vår vardag; vi höjer vår demokrati till skyarna samtidigt som allt färre av oss vill träda fram och vara beredd på att driva det vidare.
Där har jag också hamnat. Att tillhöra ett parti, att driva sakfrågor i långbänk utan att få uppleva förändringar, att inte bli lyssnad på när man ropar ”Vargen kommer” – då tröttnar jag. Men det var lärorikt och utvecklande. Alla steg framåt ger ju något.
Det knepiga är även att välja av allt som engagerar en. Men för mig handlar livet om att hjälpa till från början, att vi får en bra start – på dagen, till att börja med. För det krävs ett hem, där ens ”rum” kan få växa fram genom att andra människor stöttar upp med (känslomässiga) väggar, golv och tak ifall ”huset” har förfallit. Och för det finns det akademisk kompetens. Och det tycker jag att vi ska betala för.
Reidar Jönsson
Det går att få god kontakt med människor via sociala medier. Skånske författaren Reidar Jönsson är ett exempel på en sådan person för mig. Jag slängde ur mig frågan ”Ska vi äta lunch ihop och prata film?”. Och på den vägen blev det.. Under några år umgicks vi med siktet inställt på olika filmprojekt. Som tyvärr inte gick i land. Men vi har suttit många timmar och pratat om olika människoöden. Inte minst om våra egna.
Under den här tiden, läste jag hans triologi ”Mitt liv som hund”, ”En hund begraven” och ”Hundens paradis”. I dessa visar han en otrolig förmåga att orka se på sitt eget liv med egna ögon. Det är så att man blir avundsjuk..
Här har jag filmat och klippt ihop en snutt som Reidar behövde för att snällt tacka nej till att åka till en musikfestival (inspirerad av kända filmer) i Seattle.
En (tilltänkt) dokumentär ihop med Reidar Jönsson
Under en längre tid följde jag och Reidar kompositören, musikern, artisten, kantorn och körledaren Nadja Eriksson. Vi ville så gärna lyfta fram hennes livshistoria i en dokumentärfilm som hade arbetsnamnet ”Bara måste”. Reidar hade stött på henne under en av hennes föreställningar när hon turnerade runt i Skåne. Hon hade påmint honom om en gestalt som han burit på under många år, som nu väckts till liv.
Vi fick insikt i hennes kamp om att ta plats trots nedlåtande kommentarer. Dessa hade tagit hårt på henne men hon hade varje gång ändå ställt sig upp igen; ”Om det går åt helvete – gör det då med musik.”
Min första musikvideo
Efter att jag hade läst det nya forskningsfältet ”Strategisk kommunikation” under två år vid Lunds universitet, var jag så fylld av mysteriet kring dialogens inre väsen – att jag helt enkelt var tvungen att göra något konkret. Jag skrev en text utifrån vår yttrandefrihet och hur vi (i vårt land) tycks hantera den, både i det lilla som i det stora. Alltså, använder vi mest utropstecken eller frågetecken i vårt dagliga tal med varandra?
Jag hyrde en fin kostym från Malmö Opera, en fin fotograf från Stockholm (nja.. Norge), en fin teater i Skivarp och en fin stylist från Skurup. Det blev slutligen en fin fotobok.
Tryffelsök med hund
Hunddressyr har alltid fascinerat mig. Det började i och med min första hund 1989. Då var jag uppslukad av lydnad och agility. Därefter kom jag in på spår- och sökträning. Som gled över till bevakning inom hemvärnet. Till slut hamnade jag i vallhunderiet – det mest komplexa jag har sysslat med. Otroligt lärorikt om man är nördig i pedagogiska dilemman.
Hade jag skaffat hund igen, hade det blivit en lagotto som man kan leta (gotländsk) tryffel med. Ganska fascinerande, eller hur, att det behövs en nos som känner av när det är dags att gräva upp de mogna svamparna? Hur hade man annars kunna veta att det var dags? Och veta var man ska sätta ner spaden ca 1 dm under marken?
Min första dokumentär
Det här projektet levde jag med under många år. Eftersom jag är uppvuxen med ”Almedalsveckan” runt hörnet, har jag följt dess utveckling på nära håll. Vilket har fått mig att nästan bli tokig mellan varven. Det är för mig en gåta hur vi än idag lyckas förskjuta vissa grupper i samhället, när vi istället – på pappret – borde hålla ihop bättre. Allra helst på den i särklass demokratiskt finaste plats vi har på den här jorden.
Här har jag försökt belysa de små mänskliga steg som faktiskt har skett på plats i skymundan av vad som (hittills) har förmedlats i olika mediakanaler. Och vad som jag vill skicka med våra unga in i framtiden.
Min bokmorska
Leif har betytt ofantligt mycket för mig. Han fanns nära mig under de år då jag som mest behövde höra en lugn och trygg röst med ett stort hjärta. Ur mig föddes tre olika böcker, som vi arbetade fram tillsammans. Först skrev jag en debattbok om skolan, sedan en barnbok och till sist en fotobok baserat på en låttext. Det fick mig att ta itu med mig själv på ett konstruktivt och skapande sätt.
Jag ville så gärna berätta för hela världen vad han betydde för mig, därav denna lilla snutt som jag skickade till olika redaktioner. Som aldrig ledde till något. Men nu när han (via andra) har blivit uppmärksammad i SVT:s program ”Sverige”, kan jag luta mig tillbaka och glädjas över hans tid i rampljuset. Det är han värd! Han som har förlöst snart 100 böcker.
Owe Järlö – en milstolpe i mitt liv
När jag var tonåring visste jag inte att man kunde prata om sina känslor med andra. Den dörren var liksom stängd. Det var en annan tidsanda då, på 80-talet. Jag råkade dock befinna mig på en plats där Socialstyrelsen hade ett finger med i spelet; som möjliggjorde att fritidsgården Puma i Visby kunde arrangera sex- och samlevnadskurser. Där fick vi tonåringar komma i kontakt med stabila och modiga vuxna som öppnade upp våra inre tankar.
Här försöker jag få den drivande bakom detta gigantiska projekt att ta åt sig äran för vad just han åstadkom – men jag nådde inte riktigt hela vägen fram. Ja, sån är han..
Svensk mästare i badminton
Man kan inte låta bli att imponeras av pappas ihärdiga badmintonträning, som han har hållit på med under hela sitt vuxna liv. Det gav frukt på ålderns höst – två SM-guld som 73-åring. Galet häftigt!
GRATTIS, farsan!
Min andra musikvideo
I Östra Vemmenhög, utanför Skurup i Skåne (där Nils Holgersson så att säga växte upp) finns ett fint gammalt skolmuseum. Dit for jag med min kamera för att få ihop bilder till en låt jag skrivit om dagens skola. För vi måste verkligen få ordning på den.
När jag 2012 hade förkovrat mig i organisationsforskning vid Lunds universitet, var jag minst sagt helt uppgiven; hur sjutton ska detta kunna få fotfäste i skolan? Nu 10 år senare, läser jag (typ) samma litteratur på specialpedagogprogrammet. Det har faktiskt hänt en hel del. Vi kommer närmare och närmare en lösning. Det är inte illa. Men det är ännu inte heller bra ställt med våra skolor. Kampen fortgår.
Att orka vara lärare
Efter att jag hade skrivit ett debattinlägg 2018 om skolan i skånsk press, fick jag en del uppmärksamhet nationellt. Då blev jag kontaktad av en lärare som lidit hårt av att försöka få studiero i klassrummet; hon förlorade sitt jobb och höll på att gå miste om sin lärarlegitimation. Hon kom till Malmö och jag filmade henne, i syfte att försöka få kläm på hennes osannolika berättelse.
Idag jobbar hon inte kvar i skolan. Men hon jobbar. Vilket glädjer mig. För hon var riktigt illa tilltufsad. Av en rektor som varken kunde hålla sig till lagstiftningen eller till sanningen. Så ledsamt!
Att komma nära en konstnär
Ibland lyckas tiden stå stilla, när allt stannar upp och det bara flyter på. Så var känslan när jag fick följa Emma Karp Lundström i hennes arbete att bygga en 25 kvm stor äppeltavla i Kiviks hamn. Hennes förmåga att hålla en inre skapande dialog vid liv, i strävan till ett specifikt mål – har påverkat mig. Denna ”bubbla” har betytt mycket för mig när jag har skapat musik. Det är som om man tar stora, tunga kliv samtidigt som man flyger lätt fram. En djup känsla av äkthet.
I samband med ett annat filmprojekt, berättade Christer Björkman för mig att Emmas äppelkonst var påtänkt som scenografi i Eurovision i Malmö 2013. Som hon inte hade en aning om. Men som jag kunde berätta för henne. Vilket fint erkännande!
Reklamfilm till Simrishamns turistbyrå
När min dokumentär om Emma Karp Lundström var klar, blev jag kontaktad av Simrishamns turistbyrå. De önskade få en nedklipp version som de kunde skicka ut i sina olika kanaler. Så klart att det kändes hedervärt. Så jag klippte till denna.
Men det föll inte i god jord. Den passade inte in i mallen som reklamfilm. Ha – vad tråkigt. Ja, det var det förstås. . Till en början. Men efter ett tag blev jag både glad och stolt över en egen reklamsnutt som jag årligen kan skicka ut i mina egna kanaler när det börjar närma sig slutet av september och Äppelmarknaden i Kivik.
Nils-Torsten Falk – min s k morfar
Torsten har en fascinerande släkthistoria. Bland annat var hans farmors far, Nils Harald Joachim Åkerstein, av adlig ätt och kommendant på Vaxholms fästning under 1842-1853. Och Torsten hittade en silverskatt på Gotland när han var 2 år gammal. Under några dagar under hösten 2018 begav sig Torsten och jag till Stockholm för att titta närmare på dessa fotspår bakåt i tiden.
Det blev en stark känslomässig resa för oss båda. Jag har t ex ännu fotografier kvar av de kärleksbrev som hans farmors far fick av sin fru, som jag någon gång ska försöka tyda. Det är banne mig inte lätt att läsa gammal svensk skrivstil. Men någon gång ska ta mig an dem.
Att våga ta ton
Här kommer en liten inblick från en sångträning hos den begåvade sångpedagogen Hallfridur Kristensson i Skåne. Det är inte lätt det där att synkronisera alla muskler i överkroppen för att hitta rätt i tekniken. För mig har det varit svajigt. Jag har ju hört att det fattats något, utifrån vad jag själv vill att det ska låta. Samtidigt som jag har haft på känn att det någon gång ska släppa. Och snart börjar jag bli nöjd med min träning.
Just den här inspelningen blev en inbjudan till en allsångskväll ”Sjung med hele Hellvi” 2019 på Gotland. Jag fick en idé att sjunga svenska popvisor på gotländska, där ett ord i varje låt var översatt till gutamål. Sen kunde jag inte släppa den idén. . Typiskt mig. På gott och ont. Det var första gången som jag stod framför en publik. Shit – vilket arbete jag la ner. Och shit vad härligt det är att sjunga tillsammans med andra. Allra helst med bandet ”Falkes 2.0”.
Sjung med hele Hellvi (melodi: Piccadilly Circus)
”De talar om stan, lagun och pärk, en camping på Sudasand
En lade med sång, en politisk park, teata i Roma
Men ingen kan förstå att min passion
finns nån annanstans och är så stark
O inte för en miljon vill jag misse mitt öde
Sjung med hele Hellvi – är stället för mi
Sjung med hele Hellvi – där mötte jag di
Minnet av ett ögonkast
Det som hände fick mi fast
Sjung med hele Hellvi – där börja mitt liv”
P4-nästa-tävlingen 2020
Under julhelgen 2019 gick min dröm i uppfyllelse; att sjunga in en egen låt hos Micke Lyander i Sandkvie studio, i Visby hamn. Tjugo år tidigare, stod jag där vid hamnkanten med ett keyboard under armen. Och Micke förstod att jag inte ”hade allt klart för mig”. Men han tittade mig djupt i ögonen – så närvarande som han alltid är: ”Ako – ge aldrig upp din dröm. Håll fast vid den. Gör inte som de flesta; att ge upp något som du tror på.”
Den här skrev jag när jag hade bestämt mig för att skriva en kärlekssång om det finaste jag vet. Då landade jag i Du:et.
Tyvärr kom jag och bandet ”Falkes 2.0” inte med i tävlingen det året. Men nästa kanske?
